Jag har gått längs blodfyllda diken
Sett själar som aldrig får nån' frid
Jag har räknat de otaliga liken
Från de hjältar som stupat i vår strid

Blott till det egna modet lita
Med egen styrka slår vi kättarn' ner
Fäst ingen tro vid ugglorna de vita
Ty de kan inte hjälpa oss nått mer

Egen glöd skall till en låga bliva
I hjärtat på var troende Ordav
Vi blir en eldstorm; över världen riva
På de vingar som fallna hjältar gav

I tre år rasade kriget mellan den Heliga Armén och Granlands Reguljära styrkor - tre år av lidande, krig, våld och hat. Under sommaren 1175 lyckades den Granländska armén slå sig igenom Dalhem och belägrade under den tidiga hösten Dalhems huvudstad - Dorrnoch. Den Granländska statsmakten tycktes inte känna vid några hinder i sin strävan efter Granländsk storhet och världsherravälde - världen låg för deras fötter och deras öde verkade klart. Men Dalhem stod starkt, kronhärens trupper stoppade den Granländska invasionen och kriget gick in i ett stillestånd mot hösten - en fred förhandlades fram.

Heliga Armén drog sig tillbaka till Riket och vägrade blint komma på rådslaget som hölls mellan Granland och Dalhem. Istället befäste de sina gränser och stängde landet. En hastig brevväxling mellan en Granländsk general och Heliga Arméns prelatorråd sägs ha varit den formella fredsförklaringen - men trots freden är gränsen mellan Riket och Granland hårt bevakad från bägge sidor. I Ala Rike har Exultantparet dött, på naturliga vägar sägs det - men samtidigt ersattes dom och flera av de gamla Alersk-ortodoxa överprästparen av folk från den alltmer framträdande Penitentiska ordaves-tron. En tro med sitt största stöd i den Heliga Armén.

Freden i Dorrnoch slöts i oktober 1175. Med den betalade den Dalhemska kronan ett massivt skadestånd till Granland och tvingades säga upp herraväldet över flera Dalhemska hertigdömen längst med den Granländsk-Dalhemska gränsen. Hertigdömen som numera rent formellt är självstyrande furstendömen - men som de facto kontrolleras av Granland. Med den järnridån till väst, och Norra Granland som mur mot norr kunde den Reguljära Armén nu dra tillbaka sina sargade soldater och koncentrera sig på sina interna problem - och sin växande industri.

Som en del av freden i Dorrnoch införlivades de västra delarna av Dalhem i kronans starka och centrala monarki. Men de sydliga delarna kontrolleras av tradition av adelsätter med nära släktband till Borike. Krig mellan Kronhären och Syd-dalhemska feodalhärer understödda av Borike utbröt snabbt. Men det är ingenting man hör om i hertigdömet Västermåsland, i det forna Dalhems nordöstra hörn.

Genom hertigdömet Västermåsland, en av de nya Granländska lydstaterna, rinner Måsälven tungt belamrad av vinterns nedhuggna timmer och brutna malm. Råvarorna fraktas till Granland för att bli byggstenar i den snabbt växande industrin och arbetarna bakom dem är som vanligt Måslänningarna - det folk som under mer än tusen år stått för grovjobbet längst med Måsälvens länder. Under tusen år har deras herrar skiftat mellan Ala Rike, Granland och Dalhem, och aldrig har deras egna åsikter eller kultur spelat någon roll. Men nu, inspirerade av det Heliga Kriget och den Granländska revolutionen, har en flamma tänts i det Måsländska folkets hjärtan. I tysta dunkla rum viskas ord medans spjut slipas och hjälmar putsas, och ordet på allas läppar är det farligaste hittils - Måsland.

Den svarta fanan har höjts och Måslands folk går upp till kamp emot det Granländska förtrycket. Förändringens vindar blåser upp till storm i hertigdömet Västermåsland! Revolutionen är här, var står du?